Lönsamhet och sponsorskap – så går de svenska sportarenorna runt

Läsningen om de svenska sportarenornas finanser är i merparten av fallen tämligen deprimerande läsning. Under de senaste drygt 20 åren har något av en “arenaboom” farit igenom inte bara Stockholm, utan så gott som hela Sverige. Med tryck från idrottsföreningar på kommunerna har ett antal ogenomtänkta byggprojekt inte bara initierats utan även genomförts – utan att någon nödvändigtvis kunnat påvisa den faktiska, slutliga kostnaden för de storslagna ambitionerna. Den vanligaste finansieringslösningen för arenorna är att kommunerna är med och finansierar bygget tillsammans med andra intressenter, det kan då till exempel handla om lokala Idrottsförbund eller privata intressen i näringslivet.

Med facit i hand framkommer det att de flesta arenorna går med förlust. Arenaexperten och bloggaren Dan Persson redogör i ett blogginlägg hur sportens högsta division i genomsnitt har 7000 besökare. I praktiken innebär det att intäkten per matchstol landar på ynkliga 58 kronor. Åskådarna som besöker arenorna sprätter inte direkt runt med guldbyxorna heller – snittkonsumtionen på arenan är 8 kronor per besökare, därmed konstaterar Persson att ingen av arenorna är lönsamma för dess ägare, däribland kommunen och därmed skattebetalarna.

Man kan fråga sig om Unibet varit en mer lönsam investering för vissa politiker?

Exakt hur arenorna tjänar sina pengar är ibland en komplex historia. Klart är att intäkterna för hyra, biljetter och övrig försäljning är långt ifrån tillräckligt för break-even. Som praktexempel ståtar Globen, Sveriges sfäriska stolthet i Johanneshov. Globen uppfördes 1989 men hankade sig fram med skrikande röda siffror i nästan 20 år innan verksamheten lyckades vända till vinst 2009. Å andra sidan finns även exempel på när evenemang lockat miljonpublik till sportarenorna, exempelvis Dreamhack 2017 i Malmö Arena.

Att jättar som telekomföretaget Ericsson köper loss sponsringsrättigheterna för en längre period gynnar kassaflödet, men i slutänden är det kommunerna som står för notan. De senaste tio åren har över trettio nya multiarenor byggts. Slutnotan för skattebetalarna handlar om miljarder kronor. Det tål att poängteras att satsningarna ofta gjorts med hoppfulla, om än naiva förhoppningar, om ökade arbetstillfällen och profilering av orten.

Vartefter de bedrövliga siffrorna kommit i dagens ljus har den massmediala diskursen om arenornas vara eller ej skiftat. När det inte gått att argumentera för ekonomisk samhällsnytta har budskapsplattformen skiftat: numera handlar pressmeddelanden om hur arenorna påstås skapa gemenskap och bidra till folkhälsan genom ökat intresse för idrottsrörelsen. Till viss del stämmer ovan säkert, dock ofta på bekostnad av för kommunerna andra områden med skriande behov. Kristianstad Arena beräknas som illustrerande exempel ha kostat 337 miljoner kronor, lägg till cirka 30 miljoner kronor per år i löpande driftskostnader.